R. Faruk Güzel

De där sångerna följer flera känslor på en gång, och två stora frågor som hänger samman: skrivs ödet verkligen utanför oss, eller bygger vi det på nytt varje dag? Och det som blir kvar i våra händer - är det lika lätt som det vi förlorat, eller tungt nog att bära?... Boken består av två delar. Den första, "Ödets vilda ansikte, " behandlar ödet inte som ett abstrakt begrepp utan som en kraft som tränger in i vardagen - ibland när en sten flyttar sig, ibland när en sång dyker upp igen efter många år.
Här vävs historia och myt in som tanken själv: ett seldjukiskt palats som tystnar bland vassen, eller ett folks sägen om att smälta ett järnberg med sin egen eld, möter poetens personliga uppgörelse med ödet på samma plan.. Den andra delen, "Medan livet går..., " för ner denna stora angelägenhet till vardagens små föremål: en kopp, en kofta, en tom stol. Här blir diktens röst mer förtrolig, långsammare - men den släpper aldrig ett socialt och historiskt medvetande; den ställer rättvisa, medkänsla, landsflykt och tro vid sidan av den personliga sorgen.
Mot slutet vänder boken från det förflutna mot framtiden; ödesfrågan, som vid bokens början framträder som underkastelse, avslutas med ett medvetet beslut om vad som ska lämnas till nästa generation.... Bokens titel kommer från dess tredje dikt och sammanfattar på sätt och vis hela bokens poetik: en sång kan, utan att ens känna till sin egen historia, bära mer än en generation i lyssnaren på samma gång...
De där sångerna bör läsas i det ljuset - inte som en privat anteckningsbok, utan som ett rum där många röster, familj, historia, tro och förlust hörs samtidigt.... Boken sträcker sig från den personliga sorgens nakna ögonblick till historiens och mytens vidaste lager, men ingenstans låter denna vidd poetens egen röst hamna i skugga. Kvar blir läsarens del i denna färd. Trevlig läsning.