Ramazan Faruk Güzel

Denna bok är inte bara en diktsamling. Den är spåret av en röst som burits från ungdomen in i mognaden, och av en människa som efter många år åter möter de ord han en gång anförtrodde åt sitt eget inre väder. Vid första anblicken tycks Molnburna Rader stiga ur gamla häften: ur ungdomlig oro, brustna kärlekar, dödsbud, kyrkogårdar, kvälls städer, bönenätter, ofullbordade vänskaper och saknaden efter människor som aldrig riktigt kom tillbaka.
Men ju längre boken öppnar sig, desto tydligare blir det att detta inte enbart är en poets privata historia. Det personliga vidgas till något mänskligt. Minnet blir vittnesmål. Ungdomens smärta förvandlas till en prövning av själva tillvaron. För Ramazan Faruk Güzel är dikten inte ett sätt att smycka känslan. Den är ett inre ansvar. I dessa texter kan en dikt börja som ett barn som gömmer sig på en kyrkogård, som en klagosång över en ung vän, som minnet av Bosnien, som exilens sår, eller som en man som en vinternatt går genom staden mot en minaret, skamsen inför Gud och utan möjlighet att längre fly undan sig själv.
Språket används inte för att göra sorgen vacker. Det används för att bära det hjärtat inte ensam kan bära. Titeln Molnburna rader rymmer bokens bärande bild. Molnet är inte bara en form på himlen. Det är nåd, börda, avstånd, kvarhållet regn, ogråtna tårar, en plats där det outsägliga får vila tills det återvänder som skugga, duggregn, minne eller bön. Att lägga en dikt på ett moln betyder här att lämna sin smärta åt en större himmel.
Den andliga dimensionen är tydlig, men den blir inte predikan. Det religiösa språket kommer inifrån: skam, återvändande, fruktan, barmhärtighet, bön, hjälplöshet. Ord som Fatiha, nåd, uppståndelse, Elest, belâ och förlåtelse används inte som traditionella prydnader. De blir trösklar där människan möter sin egen bräcklighet. Det heliga träder fram mindre som lära än som darrning. Formmässigt låter sig boken inte låsas vid ett enda uttryck.
Ibland närmar den sig folkvisan, ibland den fria versen, bönen, elegin, den urbana monologen, den metafysiska meditationen eller en mörk inre lyrik. Denna variation är inte splittring. Den är spåret av ett liv som talar genom olika åldrar, sår, förhoppningar och tonfall. Vissa dikter bär fortfarande ungdomens råa puls; andra har mognadens långsammare och tyngre andning. En av bokens viktigaste kvaliteter är just att den inte förnekar sitt ursprung.
Dikterna föddes i ungdomen, men har återhörts med ett äldre medvetande. Den tidiga intensiteten har inte putsats till steril jämnhet. Den har prövats, skurits ned, fördjupats och ibland lämnats rå där det råa var den sannare mänskliga tonen. Detta är därför inte bara en bok med ungdomsdikter. Det är en bok skriven av ungdomen och återlyssnad till av mognaden. I grunden ställer Molnburna Rader samma fråga om och om igen: Kan en människa gå genom förlust, kärlek, skuld, exil, död, tro, vänskap och besvikelse utan att förlora sin barmhärtighet? Frågan återkommer i ett teglas, vid en färsk grav, på en färja, i en kall gata, i en gammal väns tystnad, i ett barns hunger och i en bön för de döda.
Denna bok gör inte anspråk på fullkomlighet. Dess anspråk är äkthet. I slutdikten kallar poeten sig "en kringdrivande man som skrev sin sorg korn för korn". Den ödmjukheten är inte en detalj. Den är bokens moraliska centrum. Dikterna talar inte ovanifrån. De talar ur samma jord, samma sår, samma väntan. Molnburna Rader samlar kärlek, död, barndom, exil, samvete, bön, minne och den långa kampen för att förbli människa.
Vissa rader är tunga som moln, andra tunna som regn, andra tysta som gravstenar. Under dem alla finns samma sökande: efter ett rent ord i en skadad tid, efter en sann bön i ett splittrat hjärta, och efter ett spår av mänsklighet som kan överleva oss.