En mycket butter läkare. Wolf Valley: Grumps, #16

Jag hatar att gå till läkaren, men det är inte mitt problem just nu. Det är att den nya läkaren i stan inte slutar försöka göra mig till sin. AlexiJag hatar läkare. Hatar allt med att gå och träffa dem. De kalla rummen, de stränga ansiktena, sättet de beter sig på som om de känner till hela ens liv på grund av ett skrivunderlägg. Så när jag blir sjuk skjuter jag upp det så länge som det är mänskligt möjligt, men min feber blir bara värre, så jag biter i det sura äpplet och släpar min eländiga bak till Wolf Valley Medical.
Jag är beredd på en spruta eller någon vidrigt smakande medicin. Vad jag inte var beredd på var Dr. Hugh Mercer. Lång, bredaxlad, irriterande stilig och så vresig att han får åskoväder att se muntra ut. Han borde vara skrämmande, men han är nästan... mild. Av någon anledning ser han på mig som om jag vore det viktigaste han sett på hela dagen. Jag skyndar mig ut när vi är klara, men nu är han där varje gång jag rundar ett hörn.
Kollar hur jag mår. Frågar om jag äter. Erbjuder sig att köra mig hem. Och jag fortsätter att göra det enda rimliga jag kan komma på. Springer i motsatt riktning. HughJag har varit läkare i flera år. Jag har träffat alla sorters patienter - nervösa, envisa, högljudda, arga - men inget förberedde mig på Alexi. Hon kliver in i mitt undersökningsrum med blossande kinder, rinnande näsa och tillräckligt med attityd för att sänka en hel akutmottagning.
Och jag faller. Hårt. Hon hatar läkare, hatar att be om hjälp och hatar att jag kan se hennes feber på andra sidan rummet, men jag bryr mig inte. Jag bryr mig om henne. Kvinnan som vägrar att sakta ner trots att hon är sjuk. Kvinnan som rodnar varje gång jag kommer för nära. Kvinnan som stirrar på mig som om det var jag som behövde vård. Nu måste jag bara lista ut hur jag ska få henne att sluta springa tillräckligt länge för att se sanningen.
Hon behöver inte en läkare. Hon behöver mig. Och jag ger inte upp hoppet om henne eller oss.